Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för alla ensamkommande flyktingar.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta vår pastor

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: ”Att ta rygg på Jesus Kristus”

4q_img_1183_800Hur rätt i tiden är en liknelse som den om fåren och herden, när så mycket handlar om individuella utgångspunkter? Hur kul är det att vara en i flocken?

Kom inte och säg att jag ska rätta in mig i ledet – som att tvingas med i en charterresa och vallas runt av en guide med ett viftande paraply när jag helst vill gå på egen hand. Vem vet bättre än jag hur jag vill ha det?
Vi förbehåller oss rätten att veta bäst och inte sällan är vi nästan överdrivet känsliga när nå´n har något att säga om mitt sätt att leva mitt liv – vad jag t.ex. gör med min tid och mina pengar.
Visst verkar Jesu liknelse något malplacerad.

Eller är det så, att det är just detta som behöver sägas och det vi behöver höra? Jag tänker ibland att vi behöver räddas undan den enögda individualismen – räddas undan för att inte bli närmast ett offer på individualismens altare.
Individualismen gör oss sårbara på ett sätt som vi inte behöver vara. Individualismen gör oss ensamma på ett sätt som vi heller inte behöver vara.

När jag för ungefär en månad sedan predikade om kampen mot det onda, så var en av mina poänger att det är när vi söker oss tillsammans som vi har störst chans att överleva. Det onda är alltid ute efter att splittra och söndra. Det är ju bl.a. detta som Jesus anknyter till i liknelsen och fåren och herden.
Bilden jag då använde är den när ett rovdjur gör en attack mot en flock djur. Strategin är att skrämma och splittra flocken för att kunna isolera sitt byte. Ofta är det det djur som är svagast som inte hinner undan när alla rusar iväg som blir ett lätt byte.
Jag inte bara tänker att det är ungefär så det är i livet, utan menar i en mycket konkret mening att det är just på det sättet.
Församlingen – gemenskapen i kyrkan – är en så´n flock där styrkan är att vi håller samman. Det är som för fåren i Jesu liknelse. Det är en fråga om säkerhet i relation till allt det som hotar livet. Det är på många sätt en överlevnadsfråga, att söka sig in i ett sammanhang där jag får hjälp med det jag behöver för att leva mitt liv.
Som vi sagt så många gånger:
Det personliga behöver ett sammanhang för att fungera. Tron behöver ett sammanhang för att växa. Lärjungaskap behöver ett sammanhang för att vi inte ska tappa orienteringen och orken.

Jag ser poängen i Jesu liknelse som just ett sätt att säga att det är när vi söker oss tillsammans och när vi tillsammans söker en riktning för våra liv, som vi skapar de maximala förutsättningarna i livet.
Du är inte som starkast när du på egen hand söker ditt bästa i livet. Du är närmast förlorad. Du blir ett lätt offer för alla dom krafter i tillvaron som bara ser dig som ett medel för egen vinning. Alla dom krafter som lämnar dig åt ditt öde när de fått vad de vill ha av dig. Dom som tänker att du har ett värde så länge du är nyttig. Är du inte längre nyttig så är också ditt värde förbrukat.

Trons perspektiv är ett helt annat. Ditt värde är inte en fråga om hur nyttig du är, utan att du i detta att du är du har ett hundraprocentigt värde i Guds ögon. Det är varat som är i focus – inte görat.

Jesus återkommer i liknelsen till anspråket att vara den som, mer än någon annan, vet bäst om livets betingelser och vad vi behöver för att leva.
Han talar om sig själv som den gode herden. I ett annat sammanhang säger han om sig själv att det är jag som är vägen, sanningen och livet. Att det är genom Jesus Kristus som Gud erbjuder oss en väg in i närheten av sig själv.

Jesus säger att visst finns det andra som gör anspråk på att veta vägen. Här finns dom som ser lystet på flocken, men bara en som känner vars och ens namn. Bara en som inte tänker på sin egen säkerhet och egen överlevnad utan på vårt goda – var och en av oss.
Det är ju den berättelsen vi levt oss igenom – långfredag och påskdag. Hur Jesus tog sig så långt ner det bara går i det som är vår mänsklighet med död och förnedring, längst där nere på botten, för att därifrån hämta med sig allt detta och ta det med sig in i sin egen död och genom påskdagens uppståndelse. Inte bara förhänget i templet rämnade denna långfredag – döden rämnade i sina grundvalar för att lämna plats för livet, mörkret för ljuset, det begränsade för det eviga, ensamheten för gemenskapen.

När Jesus säger att han vet vägen, så är det för att han själv har gått den. Hela herdens trovärdighet ligger just i detta att han vet, inte bara tror sig veta var det finns att få som fåren och vi behöver för att leva våra liv. Att han inte bara vet vägen, utan är beredd att på nytt gå före oss.
Han säger inte att där, där tror jag att det du behöver finns att få – eller kanske där. Ge dig iväg så får vi se hur det blir, och så står ha själv kvar i fållans trygghet för att säkra sin egen överlevnad.
Vi vet att dom ledarna finns. Det är ju bl.a. dom vi läser om närmst dagligen i våra tidningar. Dom som ser om sitt hus, men ställer andra på närmast bar backe. Som sällan går före, men skickar ut andra i kylan.
Jesus säger att jag vet var och så tar han täten som för att vara den förste att uppoffra sig och ta smällarna.

Till slut:
Ett ord som mer än annat sammanfattar fårens förhållande till sin herde, det är ordet tillit. Att inte veta, men ha den tro som just stavas tillit. Rösten signalerar att herden vill efterföljarnas väl. Han vet t.o.m. deras namn.

Tillit! Det ligger i själva ordets innebörd att inte veta, men ändå överlåta sig. Att tro på Jesu ord när han säger att vad som än händer så går jag kvar – ”alla dagar till tidens slut”. Ett mått av bekymmerslöshet som Jesus bjuder på, som vi dessutom mår väl av och delar med fåren i flocken. 
Amen.

Predikan av Claes-Göran Ydrefors
Text: Joh.10:1-10

(Bilden: Körgruppen 4Q från Munkhagskyrkan i Mariefred)

Skriv en kommentar