Predikan på nätet: Kärlekens väg

[singlepic=66,160,120,,right]Text: Mark.10:32-45/Tema: ”Kärlekens väg”
”Jag är rädd. Men jag gör det ändå!”  Vad gjorde dom som stod Jesus närmast, när han berättat om det som väntade honom i Jerusalem? Jo, dom reagerade som förmodligen många av oss också skulle ha gjort:

– ”Låt oss prata om något annat!”

Det var ju inte detta dom hade tänkt sig. Det var inte för detta dom hade lämnat tryggheten och relationerna därhemma.

Det Jesus beskrev av lidande och död kunde de vare sig förstå eller acceptera. Så spred sig rädslan och obehaget. Var detta verkligen nödvändigt?

Det Markus berättar om hur Jakob och Johannes reagerade är som taget ur en beskrivning hur många hamnar i chock när man får ett dramatiskt besked som förändrar förutsättningarna i livet. Det kan gälla sjukdom, arbetslöshet eller annat.

Det är som om orden ekar inne i huvudet. Som om orden slår undan fötterna och allt blir kaos

Många tänker att jag måste ha hört fel. Detta kan inte vara sant. Inte jag, Inte oss. Andra kanske, men inte jag.

Så är just förnekelsen chockens första fas.

Låt oss prata om något annat! Kanske var det inte så att Jakob och Johannes hade planerat för det här inlägget. Det kom förmodligen lika plötsligt för dessa bägge bröder som det gjorde för resten av lärjungagruppen.

Vad är det vi säger? Ja, vad är det dom säger?

När Jesus talade om vad som skulle hända honom själv, så började Jakob och Johannes att bekymrat tala om sig själva. Det är som om det stora perspektivet i ett enda ögonblick av kaos dras samman och där ryms bara en i taget.

Det är tveksamt om de egentligen visste vad de talade om. De svarade ja på en fråga som de uppenbarligen inte förstått innebörden av.

Nu blir det svårt, tänker kanske nå´n. Varför en text som den här om lärjungar som inte håller måttet? Som pladdrar och pratar och mest skämmer ut sig? Är det så god PR för tro och Bibel? Borde vi kanske be en konsult se över urvalet av texter i Bibeln?

Jag tänker mig att om Matteus, Markus, Lukas och Johannes och för den delen också Paulus och några till, om dom redigerat bort berättelserna som handlar om människors tillkortakommande och tvivel, rädsla och aggressivitet, så hade vi fått en samling berättelser som till det yttre möjligtvis hade blänkt och verkat helylleaktiga, men det hade inte handlat om livet – ingen skit under naglarna, inga tårar, inget att ligga vaken för om nätterna och inget som skulle fått hjärtat att slå extra slag.

Ingen hade förmodligen tagit en sådan polerad berättelse på allvar. Få om än någon hade kunnat känna igen sig i det som då hade berättats.

När nu Markus berättat så tror jag att du tänker som jag, att det skulle kunna ha varit du och jag i stället för Jakob och Johannes. Vem av oss hade inte tänkt i termer av att nu är det kris och hur tar jag mig ur detta? Vad blir det nu av mig och det jag satsat på?

Det är Jesus som levande vi tänker oss – inte död och borta. Inte ens vi hade förmodligen hört orden om det liv som Jesus talade om bortom lidande och död.

Jag påstår att det är en berättelse som den här som hjälper oss till dom så avgörande frågorna i livet:

Vilka är vi i ljuset av det vi läser om Jesu lärjungar?  Hur tänker vi om det som är viktigt i livet? Vilken plats har tilliten i våra liv? Hur gör vi för att inte tappa perspektivet när det svåra drabbar oss? Hur gör vi för att också kunna höra om uppståndelsen? Hur gör vi för att inte ge upp kärleken när det onda är större än vi?

Varför var det då så nödvändigt med Jerusalem och det Jesus talar om som livet som plågas och släcks för att se´n väckas till liv igen?

Jag tror svaret finns i en kombination av två sammanhang.

Det första är att Jesus i mötet med människor inser att ”här gäller det att ge allt”. Det som driver honom att inte vända bort från Jerusalem, det är alla blickarna han mött från människor som varit illa medfarna. Så mycket nöd. Så mycket ondska.

Så handlar hans död och uppståndelse om hur Jesus verkligen gav allt för att skapa nya förutsättningar för oss och för andra. I stället för att hålla igen, så gav han allt.

Det är ju detta som gör att vi har grund för att hoppas. Jesus har bevisat att livet är starkare än döden. Det är för detta vi vågar – därför att Jesus gått vägen före oss.

Jesus såg det själv som att han inte hade något val. Ungefär som Paulus uttrycker det i episteltexten, att kärleken lämnar mig inget val.

Det andra handlar om hans mål och kallelse i livet. Det var för detta han kommit till världen. Bortom allt det som mötte honom fanns ett sätt att tänka om livet, en kärlek till livet och världen som med kraft förde honom vidare. Trots att han visste vad som väntade honom, så gick han vidare. Det var därför han inte vek undan. Det var därför Jesus gick först när han och lärjungarna var på väg upp till Jerusalem. Han tog täten och visade vägen.

Jag tänker ibland att det hade varit enklare om jag inte sagt det och det eller avstått från att göra klart att det är det här jag står för. Mindre bekymmer och oro.

Jag tänker också att det ändå inte är till det livet, där vi håller igen, som Gud kallar oss. Tron är inte ett sätt att slippa undan. Tvärtom kallar Gud oss att stå upp och tron ger oss skälen.

Vi har anledning att som enskilda och som kyrka och församling göra klart för oss vad det är vi vill stå upp för. Att säga att det finns gränser för vad vi är beredda att ställa upp på och vi är beredda att ta fajten när vi ser hur människor behandlas och resurser fördelas. Att stå upp för nåd och barmhärtighet, sanning och rätt, förlåtelse och försoning. Även om det skulle vara så att vi hamnar i minoritet och ingen applåderar våra beslut.

Funderingarna som evangelietexten drar igång är släkt med Astrid Lindgrens berättelse i ”Bröderna Lejonhjärta”.

Boken handlar på många sätt om att stå upp för det man menar är rätt och göra det fastän man är rädd.

Slutet på boken är just en uppgörelse med rädslan.

Lillebror Skorpan Lejonhjärta insåg att det som måste göras, det måste han göra, så lillebror han var. Nu var det hans tur att ta sin döende storebror Jonatan på ryggen och ta steget ut i mörkret, ut från klippkanten där de satt.

Så resonerade Skorpan med sig själv:

– Ja vågar du inte nu…då är du en liten lort och blir aldrig annat än en liten lort.

”Så kom natten och mörkret över Nangijala, över berg och flod och land. Och jag stod vid stupet med Jonatan, han hängde fast vid mej med armarna om min hals, och jag kände hur han bakifrån andades mot mitt öra. Alldeles lugnt andades han. Inte som jag…Jonatan, min bror, varför är jag inte lika modig som du?

Skorpan Lejonhjärta, sa Jonatan – är du rädd?

– Nej…jo, jag är rädd! Men jag gör det ändå, Jonatan, jag gör det nu…nu…och sen bli jag aldrig mera rädd”.

Så tänker jag att liksom Jesus hade sin väg att gå, så har vi vår väg att gå. Att det också för oss är vidare som gäller, kanske som lärjungarna ”fyllda av bävan”, men ändå vidare, mot det som är vårt ”Jerusalem” med sina utmaningar.

Amen.