Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för alla ensamkommande flyktingar.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta vår pastor

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: ”Det finns rum för dem i vårt härbärge”

img_8915_ungdomshelg_500Gud nöjer sig inte med att bli sedd på ryggen. Han söker en möjlighet där han i en konkret mening kan bli sedd.Det är detta som julens evangelium handlar om. Gud nöjer sig inte med bilder av vem han är, bilder som bär drag av att ingen faktiskt sett honom.

Så blev Gud människa i det barn som Maria födde. Kan det bli mer konkret och direkt än så? Ett resultat av mötet och samspelet mellan det gudomliga och det mänskliga.

Gud valde den väg som är varje barns väg in i den här världen. Såsom varje barn utvecklas i en kvinnas livmoder, så blev Guds son till i Marias kropp. Med samma smärta som varje barn föds till världen, så födde Maria sitt barn.
På samma sätt som många av världens barn, så föddes Jesus i ett provisorium – inte ett flyktingläger men väl ett stall bland djuren, därför att ingen förmådde maka sig åt sidan fört att ge plats åt den unga kvinna som snart skulle föda sitt barn.

Redan från sitt allra första andetag delade Jesus det som är situationen för miljoner av världens barn – detta att tvingas leva vid sidan av det som är andras välfärd. Han blev en flyktig bland flyktingar när Josef och Maria tvingades fly från en maktgalen härskare som kände sitt imperium hotat.

När stjärnan över Betlehem lyste som starkast, så skapade detta panik hos en vars makt inte tålde ljuset.

När änglarna sjöng om fred på jorden ekade detta in i maktens korridorer och blev till något närmast outhärdligt.

Trots att jag så många gånger läst och lyssnat till julens evangelium, så är det som att det varje gång slår ner som en bomb i mig. Detta oerhörda att Gud som ingen människa sett, den Gud vi tror på som den som skapat livet, att han s.a.s. kliver ut ur eller ner från detta obegripliga och ofattbara och blir till ett barn som inte förmår ta hand om sig själv.

Grunden för min tro är just detta att Gud av kärlek lät sig själv bli ett med den här världen och i denna solidaritet sände sin son Jesus Kristus. Denne Gud är jag beredd att tro på och sätta min tillit till. Gud som inte väljer att bekvämt hålla sig på avstånd. Som inte väjer för det outhärdliga och begränsade. Som till slut inte ens väjer för döden. En Gud som inte väljer en trollkarl och via magiska formler kommer farande genom rymderna för att bli till något nästan mänskligt. Denne Gud är värd min respekt.

Gud valde att ta en enkel kvinna till hjälp när han själv skulle bli människa, och jag kan inte annat än ställa mig bredvid herdarna och de vise männen och förundras över denne gudason där han ligger alldeles nyfödd i krubban. Bland dofter av får och oxar sprids doften av födelse och nytt liv. Där ser mina ögon Guds tillvända ansikte i det alldeles nyfödda barnet.

I detta barns namn finns Guds avsikter nedlagda: ”Immanuel” – Gud med oss. Vid det namnet klamrar jag mig fast.

Jag hamnade häromdagen i en blogg där någon skrev att ”så särskilt religiösa är vi inte här i familjen och någon julkrubba har vi aldrig haft. Men sagan om när Jesusbarnet föddes hör väl till allmänbildningen”. För säkerhets skull var orden ”sagan om när Jesusbarnet föddes” markerat med fet stil.

Naturligtvis är det mer än en som tänker om julens evangelium som just en saga – lika allmänbildande när det blir jul som berättelsen om ”Karl-Bertil Jonssons julafton”.

När vi möts till gudstjänst då julafton är på väg över i juldag, så är det därför att vi tror att det vi läser är på riktigt – att det i texterna vi lyssnat till finns ett anspråk som handlar om att det också har med oss och vår tid att göra.

Också vi behöver höra orden om att Gud ser till oss. Att det inte är ute med oss. Att Guds son kan göra skillnad också i våra liv. Också vi behöver se vår längtan och våra drömmar gå i uppfyllelse. Också vi behöver bli välsignade av Gud för att orka. Det räcker inte med sensmoralen i berättelsen om Karl-Bertil Jonsson.

Det är sant att mycket omkring oss är mörker, men inte bara mörker.

Det är sant att mycket omkring oss är på väg att haverera, men inte allt.

Det är sant att mycket av det som sker i vår tid bär hopplöshetens prägel, men inte heller det gäller om allt som sker.

Vad den här julnatten med sitt evangelium vill hjälpa oss till, det är att inte ge upp inför mörkret eller det ofullkomliga vi lever med. Vi behöver höra orden om livet och ljuset som näring för vårt hopp.

När media för mindre än en vecka sedan rapporterade om hur regeringen nu kräver ett högre tempo i avvisningarna av tiotusentals tidigare asylsökande, så kräver det att vi väljer sida.

När Migrationsverkets chef kommenterar detta ”nyårslöfte” från regeringen med orden att ”2009 blir ett tungt år för många människor”, då är detta inte bara en fråga för ett antal tusen som fått avslag på sin ansökan uppehållstillstånd, utan i hög grad en fråga för oss alla.

Kravet från regeringen kommer samtidigt som Gud bildligt talat lägger det nyfödda Jesusbarnet i vår famn och ber oss att förbarma oss över det utsatta och bräckliga livet. Gud ber oss att se till den vars föräldrar kördes på dörren för där var fullsatt.

Jag tänker att vad julens evangelium utmanar oss till, det är att öppna vår famn och vår gemenskap. Att se att här finns plats för en till. Att vi faktiskt har råd.

Att ett svar på änglarnas sång om fred på jorden, det är att vi ser vårt land som ett hem för en del av dom som är på flykt undan en situation som går utöver det vi kan tänka och förstå. Att fred långt borta hör samman med hur vi tänker om vår välfärd.

För herdarna gällde att deras ögon blev förvandlade. Min bön den här julnatten, det är att detta också ska drabba oss. Att vi gemensamt ska kunna säga att vi den här natten har sett in i Guds ansikte och därför ser annorlunda på saker och ting. Att vi i mötet med en annan ser att det är ett möte med Jesus Kristus själv. Att vi efter att ha sett in i Guds ansikte förstår, att vi bär Guds avbild i oss som reflekterar Guds härlighet. Då blir inte bara våra ögon förvandlade – då blir också världen förvandlad.

Amen.

 

Text: Luk 2:1-20