Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för en bra avslutning på terminen.
Vi ber för dem som kämpar med psykisk ohälsa.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: ”Det finns en väg tillbaka”

Det är ingen ”hit” när man upptäcker att man gått vilse. Inte många tänker att det är särskilt spännande. För dom flesta av oss börjar adrenalinet pumpa i kroppen. Vi som trodde att vi visste var vi var. För sent upptäckte vi att vi kommit ur kurs, därför att vi var så upptagna av annat.
Mer än en har varit med om detta i blåbärsskogen eller i nå´n främmande stad. Det är lätt gjort att hamna fel – t.o.m. utanför kartan.

Jag tänker mig att det är lika lätt att värderingsmässigt gå bort sig. Vi säger ja till än det ena, än det andra, och plötsligt upptäcker vi att alla dessa små steg fört oss iväg dit där vi inte alls hittar eller känner oss hemma – det ”främmande land” som Jesus talar om i liknelsen om den förlorade sonen.
Det är lätt att förlora sig i allt det som pockar på vår uppmärksamhet. Mycket verkar rimligt, så varför inte. Inte så sällan behöver vi tvärtom repa mod för att säga NEJ. Vi behöver sätta gränser – för att inte just gå förlorade.

Jag tänker mig att student- och skolavslutningstider är en skör tid för många ungdomar. Mitt i glädjen är det mycket som går förlorat. I fyllan och villan blev saker sagda som inte var meningen. Många begår sin sexuella debut i ett läge där man vare sig är kapabel att säga ja eller hej. Många hamnar i slagsmål för sån´t som dagen efter närmast framstår som skitsaker. En blåtira för det som i nyktert tillstånd inte är nån´ting.
När en och annan skulle ha behövt säga nej, så är det svårt att stå emot när ingen annan gör det.
Så långt om det som så lätt går förlorat.

Liknelsen om den förlorade sonen är i första hand ändå inte en berättelse om det förlorade, utan det återfunna.
Det avgörande i texten är inte den del som handlar om hur sonen tog halva arvet och drog hemifrån utan att han till slut återvände hem.
Detsamma gäller om de andra två liknelserna i Lukasevangeliets femtonde kapitel – den om det förlorade fåret och den om det förlorade myntet.
Poängen är ju att herden hittade det bortsprungna fåret och tog det tillbaka till fållan där de andra fanns i säkerhet.
Poängen är på samma sätt att kvinnan som tappade bort ett av sina tio silvermynt fann det.
Det är i det återfunna som fokus ligger. Det är kring det återfunna man samlas till fest.

Jag tänker mig att vad liknelsen om den förlorade sonen vill göra alldeles klart för oss, det är att det finns en väg tillbaka. Alla broar är inte raserade. Alla dörrar är inte stängda. Mina tillhörigheter är inte bortstädade. Min plats är inte överlämnad till en annan. Det finns en väg tillbaka! En plats att återvända till.

Hade liknelsen varit av en mer sedelärande karaktär så hade den förmodligen slutat med att fadern förklarat för sonen att hade han nu på egen hand försatt sig i den här knipan, så fick han vara så god att reda upp det hela, och vi hade applåderat och tyckt att det var väl rimligt.
Det var också så som den andre sonen resonerade – han som lojalt varit kvar därhemma på gården. I hans värld var broderns hemkomst inte så mycket att fira.
I en mening handlar liknelsen om en som verkligen omvände sig och om ytterligare en som skulle behövt göra det, men inte gjorde det.

Det finns en väg tillbaka och i liknelsen är det fadern som är garanten för att det är så. Han höll vägen öppen genom att vänta och längta. Han spanade bortåt vägen för att inte missa den han hoppades skulle komma tillbaka.

Det vi säkert vet, det är att fadern i liknelsen är Gud.
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom, inte skall gå under utan ha evigt liv”, Joh.3:16.

Det var så Gud skapade en väg tillbaka för var och en av oss. Genom Jesus Kristus la Gud ut en väg, byggde en bro, oberoende av tid och rum, en möjlighet för var och en av oss. En väg tillbaka till den plats nära Gud varifrån livet en gång utgått.

En väg tillbaka – utan betalstationer. Inget som kommer efteråt med krav på återbetalning.
Det är så jag läser Jesu liknelse med betoningen lagd på faders alldeles avgörande roll. Det fanns inget av moraliserande när fadern tog emot sonen därhemma. Sonen hade i en konkret mening sina misslyckanden i kroppen. Det kändes i varje steg han tog. Om det var nå´n som visste om allt det som gått snett, så var det han – precis som det var för Simon Petrus när han tre gånger förnekade sin relation med Jesus. Det var inte synden och skulden som Simon Petrus eller sonen i liknelsen behövde bli påminda om, utan att här fanns ett liv bortom det i livet som var förlorat.

En väg vidare. Ett liv bortom. Det är detta som är det avgörande tilltalet i kristen tro. Långt bortom det vi med våra mått mätt kan tycka vara rimligt, men det som i trons värld stavas nåd, barmhärtighet och förlåtelse.

Sonens del i denna återförening, det var med Jesus
ord att han kom till besinning. Han fick upp ögonen för att han i en högst konkret mening höll på att förlora sitt liv.
Valet var hans. Detta kunde ingen ta ifrån honom – heller inte ta själva beslutet åt honom. Genom att han själv ville, öppnade han för det fadern kunde göra för att skapa något nytt i hans liv.

Mötet gjorde skillnad. Festen var en bekräftelse på att det var så. Likaså de nya kläderna han fick låna av sin far, liksom ringen som tjänaren satte på hans finger. Uttryck för att här fanns en väg vidare – ett liv bortom.

Amen.

Text: Luk.15:11-32

Skriv en kommentar