Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för en hållbar värld.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta vår pastor

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: Bättre att hoppas än att veta

När Elsie och jag i veckan var hemma hos Rut, 98 år, så pratade vi och både hon och vi konstaterade att ”man vill ju veta hur det går”. Så bjöd hon oss, med glimten i ögat, till fest när hon fyller 100 år. Det är klart vi vill veta hur det går.

Det är förmodligen få av oss som inte drivs av ömsom nyfikenhet, ömsom oro inför det som hör morgondagen till. Vi vill inte bara veta hur det går, vi vill redan nu veta hur det blir. Det är som om vi inte står ut med att inte veta.
Det är som vi tror att vi skulle må bättre om vi visste vad det är som väntar oss. Min tro är att det är precis tvärtom – att det närmast skulle vara outhärdligt att veta hur det blir.

Jag är inte så säker på att lärjungarna hade nå´n plan för vad de skulle göra om Jesus verkligen hade gått dom till mötes och svarat på deras fråga om när templet skulle förstöras.

Jag tänker att lärjungarnas egentligen ganska ogenomtänkta fråga och alla våra ibland rätt oroliga frågor om när och hur, dom bottnar i en frustration över att inte ha full koll på det som händer omkring oss.

Vi söker den trygghet i livet som handlar om att veta. Vi tror det blir bäst när vi vet. Att livet blir enklare när vi tror oss veta vad som väntar runt hörnet.

Jag tänker att det är närmast så, att vi lider av att ha gjort trygghet till det kanske viktigaste i livet.

Det är inte meningen att vi ska veta. Jesus säger det rent ut i ett annat sammanhang att ”det är inte er sak att veta”. Jesus vet att vi inte skulle stå ut med att veta. Att ingen paradoxalt nog skulle känna sig trygg om vi visste vad som väntar oss framöver i livet. Vem skulle stå ut med att leva om vi visste när vi ska dö? Vem skulle anse det som en meningsfull handling att gifta sig om man visste att detta kommer att sluta i haveri inom några få år? Vem skulle orka kliva in i närheten av en behövande människa om man visste vad det kommer att krävas av mig?

Tack gode Gud för att vi inte vet! Att förutsättningen istället är att det är nu vi ska leva med alla våra goda förhoppningar. Att det är bättre att hoppas än att veta.

Så är det likväl så att molnen hopar sig över oss. Vi lever med ett hot om att det som är vår tillvaro här och nu inte är något vi fått för evigt. Det är också detta vi har att förhålla oss till.

Då, säger nå´n, att då sätter vi oss ner och väntar in slutet. Varför ödsla tid och kraft på det som ändå en dag ska brytas ner? Låt det ha sin gång.

Jag glömmer inte det riksmöte 1991 då jag valdes till förbundssekreterare i SMU. Ombuden diskuterade en motion som handlade om att SMU borde engagera sig mer för freden i världen. Några äntrade talarstolen och ”hötte” med bibeln och menade att det var verkligen inte vår sak att arbeta för fred. Gud har sin plan och vilka är vi att närmast motarbeta Gud i detta. Om det nu står att det ska bli krig och annat elände – varför ska vi då stå upp mot detta? Det vore som att sätta sig över Gud.

Så var det andra som argumenterade för just det motsatta. Kriget är ett faktum, men inget som Gud vill, och det måste vara vår sak, vi som åtminstone en gång om året läser orden om hur änglarna omslöt det nyfödda Jesusbarnet med orden om fred, att just stå upp för fred och försoning.

Hur omöjligt det än ser ut, hur kortsiktigt det än verkar, så planterar jag mitt äppelträd idag, om jorden så skulle gå under i morgon.

Jag tänker mig att det är ett sån´t förhållningssätt som Jesus frågar efter.

Det är sant att vi har krig att vänta. Det är sant att människor kommer att drabbas av hungersnöd. Folk kommer att resa sig mot folk, rike mot rike. Det inte bara är något som ska komma – det är redan här. Vi vet att det är så.

Dödens kalla hand vilar, bildligt talat, över mycket i livet. Det är sant, men ändå inte hela sanningen. Jesus inte bara beskriver hur det kommer att bli eller redan är, utan talar om att vi inte ska dra oss undan. Att inte vara för blåögda när vi lyssnar till dom som tror att dom vet. Att inte låta rädslan lamslå oss. Inte låta det som förmörkar tillvaron göra så att vi går bort oss.

Att inte låta det som ser så hopplöst ut förta vårt hopp! Inte låta det som ser så meningslöst ut göra att vi slutar hålla fast vid det som ger mening!

Även Gud tänker som den som planterar sitt äppelträd idag, även om det skulle vara tillvarons näst sista dag.

Ett uttryck för detta är liknelsen om vingårdsägaren som engagerade arbetare till sin vingård.

Han var självklart ute på torget tidigt på morgonen för att få så många som möjligt att arbeta en hel dag, men han nöjde sig inte med det. Han återvände till torget, t.o.m. när arbetsdagen nästan var slut, för att få tag i ytterligare någon som, trots att det inte var mycket tid kvar för arbete, ändå kunde göra en insats. Även om bara lite tid återstod, skulle det göra skillnad.

Så slutar liknelsen i upprörda känslor när lönen skulle betalas ut, men den här gången tänker jag mig att poängen är att Gud är som han som ägde vingården, att han drivs av att göra skillnad ända fram till dess att dagen alldeles lider mot sitt slut.

Det är där vi är just nu. Så har föresten människor tänkt i alla tider. Människor har läst texterna som hör samman med domsöndagstiden och läst in sin tid i det som beskrivs där. Jag tänker att poängen med texterna är att de ska få oss att skärpa blicken, inte att fastna i alla detaljerna, utan se att här gäller det att tala så mycket mer om himmelrikets principer och i det liv vi lever leva dessa principer.

I fredags recenserade Dagens Nyheter en nyproducerad dokumentär som heter ”Unge Freud i Gaza”. Filmen handlar om den 28-årige palestinske psykologen Áyed som jobbar i Gaza – detta helvete på jorden. Han lappar hjälpligt ihop traumatiserade krigsoffer.

Så skriver recensenten: ”Det är barnen som får mig att vilja skrika”. Áyed har fem sex krigs-traumatiserade barn i gruppterapi. Barnen har sett sina föräldrar slitas i stycken, de har förlorat syskon, sett nära och kära långsamt dö.

Áyed blir under arbetets gång själv så deprimerad att han tvingas ta ledigt under en period.

Så slutar recensionen med orden: ”Det finns människor och så finns det människor som Ayed”.

Jag tänker att det är det här som texten idag vill få oss att förstå – om det nu är möjligt att förstå. Detta att inte låta sig förlamas av rädsla. Att inte blunda för det som händer omkring oss men ändå inte låta det vi ser göra oss blinda. Att bara för att jag inte kan mätta varje hungrig människa så får det inte hindra mig från att dela mitt bröd så, att livet förändras för två.

Bara för att det lider mot kväll så får det inte göra att jag tänker att spelet är över. Bara för att mörkret sänker sig ner över oss får det inte göra att vi slutar peka på ställen där ljuset bryter igenom. Att bara för att tiden är begränsad inte bruka tiden väl.

Jag tänker mig att det är precis detta som Jesus menar när han säger att ”budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk”.

”Det finns människor, och så finns det människor som Áyed”. Människor som gör skillnad fast det lider mot kväll.

 

Amen.

Text: Matt.24:3-14

Lyssna på texten>>>